Sabbatsvila?

Vissa söndagar känns det som om begreppet "sabbatsvila" inte riktigt passar in. Som idag till exempel. Upp tidigt, trampa iväg till kyrkan i slask och blött, telefonsupporta TV-produktionen på vägen in, försöka få allt allt funka när man väl är inne, fixa fram frivilligpengar till de som hjälper till och sen köra internetsändningen av gudstjänsten. *puh*
Missförstå mig inte, jag gör det med all glädje, men ibland undrar man om man helgar vilodagen som man bör. Det är inte svårt att känna sig som Marta när man springer runt varje söndag och stressar upp sig innan sändningsstart, medan alla andra sitter som Maria vid Herrens fötter ute i gudstjänstlokalen. Det funkar ju å andra sidan inte om alla är Marior heller, men ibland längtar jag till en söndag då man hinner känna vördnad inför att gå till Herrens hus. Jag kommer ihåg hur det kändes när jag var riktigt liten och pappa predikade på högmässan. Kvällen innan stillade allt ner sig lite, och på söndag morgon var det förväntan i luften. När man gick till kyrkan var det som om tiden stod stilla lite, som om det fanns ett kapsel av lugn runt söndagen.
Det kan ju alldeles säkert vara så att jag är lite nostalgisk nu, men jag längtar tillbaka till ett sånt söndagsfirande. Att få vara lite Maria för omväxlings skull.
Well, det är ju upp till mig själv att iscensätta denna revolution när allt kommer omkring. Lära mig släppa kontrollen en gnutta, förutsatt att någon vill byta med mig och vara Marta en söndag. :)