Det finns inte jättemånga saker som får en att må sådär genommysigt som den första soliga snödagen, efter massa slask och kallt. Den här dagen har varit fantastisk hittills. Jag kompade mig en sovmorgon imorse, och liz lämnade precis en full kopp kaffe i perkulatorn när hon gick. Jag hade lite extra grejer att bära med mig till jobbet så jag tog bussen via stan, och när jag stannade vid Vaksala torg insåg jag varför jag tycker om att åka buss.
Stadstrafiken tvingar en att stanna och stå stilla på platser man annars aldrig skulle stanna på. Det kan vara drygt, men det kan också vara precis vad man behöver. Man borde faktiskt bara stanna ibland. Stå stilla några minuter och bara titta. Idag på Vaksala torg blev jag tvungen att göra just det, och det satte guldkant på hela min dag. Det var marknad på torget, solen blänkte på konserthuset (som faktiskt är riktigt fint i solsken), folk var glada, knallarna krängde älgkorv och livet kändes ungefär precis som det borde göra den första soliga snödagen: som en timeout.
Man borde stanna mellan två hållplatser en solig snödag. Man borde titta.
No comments:
Post a Comment