fixed point of reference

häromdagen såg jag ett oerhört bra klipp från en föreläsning med Frank Peretti. minns ni honom? den kristne fictionförfattaren som tog hela kyrkvärlden med storm med This Present Darkness och efterföljande titlar under slutet av det puffluggade 80-talet. böckerna streckläste jag naturligtvis, svältfödd på uppbygglig romanlitteratur som jag var, men personen bakom böckerna hade jag inget intresse av att lära mig mer om. det har jag däremot nu!

Frank Peretti är som en korsning mellan Gandalf och Tom Bombadill om man ska dra romanparalleller (vilket skulle kunna vara passande för en författare), vilket känns ENORMT långt från den bild jag målade upp för mig efter att ha läst hans böcker. han är lång, jättesmal med jätteskägg, ett totalt energiknippe och en otroligt duktig föreläsare. hans föreläsning om "a fixed point of reference" tog mig med storm, och ju mer jag surfar runt på kristna bloggar och följer olika religiösa tankeutvecklingar, desto mer önskar jag att fler tog ett par minuter och kollade på den. såklart klistrar jag in den här nedanför så ni kan ta en titt.



det jag älskar med det här klippet är att det är så icke-individualistiskt! hela tiden höjs röster om att religionen måste anpassas till samtiden, att värderingar och moralbegrepp måste omprövas för att passa oss, att allt som är obekvämt i evangeliet måste slipas ner tills alla kan ta det till sig utan att behöva anpassa sig efter det. tron är något bergfast, en fixed point of reference, som inte rör sig eller ändras även om jag eller världen runt omkring mig gör det.
creds till Peretti.

en liten heads up till er som läser min blogg:
ni kan nu prenumerera på nya inlägg! skriv in er mail i rutan längst upp til höger bara, så får ni en liten notis i mailen när jag publicerat nåt. teknikens under, ja?
/fred

long live alicia

måste bara skriva ett par rader om alicia keys-konserten vi var på på hovet i lördags. gooooood stuff, nothin less! så, det var ett par rader ungefär. se till att du går nästa gång.

hästmysterium?



det finns stunder då man önskar att man kunde spola tillbaka tiden, för att se hur saker och ting egentligen gick till. jag hade en klockren upplevelse av det slaget häromdagen när jag och björn satt och spelade alla nextgen-konsolers gullegris Assassins Creed. björn hade slagit ett par varv runt det heliga landets solstänkta 1100-talslandsbygd, och fick för sig att klättra upp i ett vakttorn och kolla utsikten.
att klättra upp i ett vakttorn känns tidstroget och och trovärdigt, men när man märker att ens HÄST har klättrat upp i tornet bredvid blir man lite ställd.

hur bar han sig till för att komma upp för stegen? vad ville han åstadkomma? behövde han bara få ett nytt perspektiv, eller fanns det en djupare mening?
att få ner hästen gick iallafall inte, så han fick stå kvar där.

Operation BETA-mur

åh vad jag har längtat efter att få blogga om detta! hela förra veckan var som dagen före julafton, men nu äntligen är det dopparedagen!

grejen var som såhär: eftersom sven inte jobbar måndag-tisdag utan kommer in till onsdagen en vanlig arbetsvecka beslöt vi oss för att köra ett practical joke på honom. minst sagt.
med ett enormt bandarkiv till vårt förfogande murade vi helt enkelt igen hans kontorsdörr :)

detta var på tisdag förra veckan, men eftersom sven blev sjuk kom han inte till jobbet förrän onsdagen efter, vilket är idag. så ÄNTLIGEN kan jag lägga upp detta och stolt presentera dokumentären bakom detta initiativ - the inside story - Operation BETA-mur.

curtains, please.

en alldeles ny TV

jag kommer fortfarande ihåg första gången jag köpte ett par riktigt dyra jeans för mina egna pengar. vita levis hängselbyxor var det, då det begav sig, och känslan av köpa dem efter att ha jobbat och slitit i sitt anletes svett var något alldeles fantastiskt. nu när man kommit upp sig lite mer i världen och inte behöver steka bacon på sommarlovet för att överleva är det trots allt samma sak. det man vill ha kostar lite mer, men å andra sidan är glädjen när man lyckats samla ihop till vaddetnuär proportionellt också större.

så, efter sparande och slitande, grävande på forum och lusläsande av hårdvarutester kunde fredoliz äntligen köpa en fin TV! jag är lycklig för att den är Full HD, progressiv, med bra ljud och inbyggd digitalbox. liz är lycklig för att den är blank och fin. kort och gott är vi mycket överens :)

extra superduperkul är att vår familjs sparande resulterade i en TV samtidigt som mitt eget personliga sparande resulterade i en PS3, med oanade höjder av lycka som följd. titta bara, så glada vi är.

11.02 - ljushuvudenas dag

idag dedikerar jag min blogg till min käre store bror Jocke (eller Papam, om vi ska vara riktigt internt familjära), han fyller nämligen år just idag! tusentals och åter tusentals grattis!!!

ändå sedan jag först lärde känna honom som den med mousse och hårfön stylade thé-connesiueren i rummet till vänster om mitt har jag uppskattat hans släktskap med mig något alldeles väldigt. han är en sån där som lyser upp det som är runt omkring honom, både på scen (där han gör det med konstiga glödlampor då tillfälle ges) och till vardags. han är ett ljushuvud, med andra ord.

ett ljushuvud. vilket leder mig till en reflektion över huruvida det är en slump att han har samma födelsedag som Thomas Alva Edison. coincidence? i vilket fall passar det ganska bra. de lämnar båda fotavtryck i tidens mylla.
(i och för sig har han samma födelsedag som Jennifer Aniston också, men det passar inte lika bra)

hur det nu än är med den saken, är han en alldeles fantastisk person, och jag nominerar honom med glädje till dagen person nummer ett i hela världen!

TUSEN GRATTIS, KÄRE STOREBROR!!
det är du värd många gånger om.

/lillebror fred

titta, det är en wasabi!

i backspegeln märker jag att 2007 var året som förvandlade mig till en total sushijunkie. konceptet kall fisk på kallt ris imponerar inte på papperet, iknow, men det är ju bara så sjukt gott!
ibland tänker jag att det var tur att japanerna kom på det först. en svensk motsvarighet i kall gädda på en okokt potatis hade knappast lyft vår internationella status..

hursomhelst, i sin nuvarande form är sushi kung! men vad är det som gör det så gott då?
ni vet det. det är den gröna röran. wasabin. hur nånting överhuvudtaget kan smaka så mycket är rätt fanastiskt. ett uns för mycket spränger ju praktiskt taget näsan av en.

efter en sushilunch på jobbet kom den oundvikliga frågan upp: "vad är 'wasabi' egentligen?"
självklart världens största googlefaktor på det, och efter en stund stod jag där ansikte mot ansikte med en äkta wasabi.

den är lite cool, eller hur? pepparrot är det inte, trots att de flesta beskriver wasabi som "pepparrotsröra". vet inte varför. jag fick också reda på att de flesta japaner (och med allra största sannolikhet så gott som alla svenskar) aldrig ätit äkta wasabi. det är helt enkelt så dyrt att all wasabi du får på restauranger är framställt från en blandning av kryddor och prylar, och såklart grönt färgämne.

där ser man. lägg det på minnet. om inte annat kan det vara en conversationmaker.

V I P

hey, who wouldda thought?
med ett andäktigt andetag blåser jag liv i min kära blogg igen. this time to make it right. jag har faktiskt saknat bloggandet en hel del. facebook fyller helt enkelt inte hålet efter en hederlig blogg.

facebook ja. kära nån.
det såg så fint ut till en början. så många roliga saker, så många roliga människor. "tänk! här kan man ju bli kompis med alla de där man inte hört av på flera år! grundskolepolers, snubben som flyttade utomlands, kusinerna... detta är ju en relationsrevolution! "relationsrevolution sannerligen, med påföljande relationsarkebusering på köpet. :) där satt man, inloggad på den virtuella världens Liseberg, med ögon stora som tefat. "här kan man ju göra allt! ALLT!"

jag tror inte ens jag loggade ut under det första dygnet. klickklickklickklickklickHA! femtisju nya vänner! tjoho jag 78% procent lik den där killen. titta, min gamla klasskompis fyller år idag? klickklick jag ger henne en virtuell highfive. skriver "grattis!" på hennes vägg. oj! kalle pokade mig! hihi klart jag pokar tillbaka! här har du, kalle, och så slänger jag ett FÅR på dig också! hihi! så höll man på, speedad som om man aldrig sett en dator med internetuppkoppling förr.

sen plötsligt en dag vaknade jag upp och insåg en sak. om nån frågar mig om jag hört nåt från min gamla polare som flyttade utomlands, vad säger jag då? "ja, vi har inte snackat på sju år men i förrgår slängde han ett får på mig, så han verkar trivas". men hur MÅR människan då? ingen aning! då började jag inse att facebook inte gör ett smack för mitt sociala liv. det känns lite bättre i samvetet att jag åtminstone gjort NÅT för att ta upp gamla kontakter igen, men att skicka en e-kram till nån man inte umgåtts med på flera år, det är väl ändå inte den återförening man hoppas på.

jag har bestämt mig för att säga nej till min samtids relationsytlighetshype. jag har bestämt mig för att bjuda folk på en fysisk kopp kaffe, som en riktig människa. jag har bestämt mig för att ta upp kontakter (via mailen, om jag bestämt måste ta det datavägen).


...sen ska jag börja träna också. :)

/fred the blogger